Ina och jag

För några dagar sen hade Ina en "himlen faller dag", eller i vanliga termer, en right brained extrovert, to the extreme-dag. Samma dag som jag var sen till massören som skulle komma och ge henne behandling, såklart ;)

Det var fullt överlevnads mode vilket för just Ina innebär spring med huvudet högt, noll kontakt och världen bortkopplad. Det ända jag kunde göra var att ta henne tillbaka till hennes säkerhet och långsamt ta den tid som behövdes för att hon skulle känna sig säker att lugnt följa med in i stallet.

Just Inas himlen faller-dagar eller stunder har varigt en stor utmaning för mig. I början var det ju hennes normal status men jag reflekterade inte så mycket över det då (även om det tog upp mesta delen av mitt liv) utan tänkte mest att det går väl bort med tiden. Och det tog mig lång tid att verkligen förstå nivån i hennes oro när hon var så stressad. Det är så lätt att bara bli irriterad och tänka "amen det är väl inget att vara rädd för". Men i hennes värld så är hon verkligen livrädd öfr att dö, och att ta det på allvar har varit nyckeln i att hjälpa henne hitta lugn.

I början (när vi faktiskt hade kommit ifrån att hon var i KONSTANT överlevnads-mode, 2-3 år efter jag fått henne)  kändes det jobbigt att vi kunde gå ifrån ett ganska avancerat lösarbete på stora öppna ytor till total stress och ingen kontakt alls.  Att vårt bästa och "sämsta" är så långt i från varandra. Jag såg det som att vi gick bakåt i utvecklingen.

MEN det är här det är intressant,

Allt är bara information. Hon berättar hur hon känner just i denna stund. Och ATT hon har dem känslorna är inte ett nedslag eller ett steg bakåt. Det är en möjlighet för mig att visa henne att jag kan hantera det, att jag kan hjälpa henne med dem känslorna. För "amen det är väl inget att vara rädd för" kommer aldrig hjälpa verkens henne eller mig att utvecklas.

Vissa hästar har lätt för att släppa saker, andra måste du bevisa saker för om och om igen, vissa blir stressade ofta, andra stressade sällan. Inget är fel. men det är hur du anpassar dig och ställer upp för den hästen som visar sig som antigen tar er relation framåt, stillastående eller bakåt. INTE att en mindre positivt situation uppstår (fin formulering ;)) Saker kommer alltid att hända, känslor uppstår. Men det är inget nedslag om du inte låter det bli ett. Istället är det en möjlighet lära sig hur man kan hjälpa hästen att hantera sådana saker och känslor.

Ina är en häst med VÄLDIGT hög energi och extrema känsloutlopp, såklart har hon med hjälp av träning lärt sig att hantera sina känslor bättre och bättre för OJ vad vi har jobbat på hennes mentala balans. Men hon är alltid i grunden en häst med hög energi och starka känslor, som hon visar, tydligt ;) och hon kommer ha dagar då hon är mer stressad eller upprörd. så är det bara. Men det betyder inte att det är ett misslyckande.

Att gå tillbaka till grunden, ställa upp för hästens känslor som den har just nu, och göra det som behövs även om det bara innebär att stå still eller gå in och ut ur stallet och fokusera på att vara lugn, är INTE ett steg bakåt. Om något är det ett steg framåt.