Det stillastående sömnmedlet

Jag gillar det stillastående arbetet som man i den akademiska ridkonsten använder för att lära hästen ställning, böjning och att ta emot en halt i kroppen. Det är väldigt intressant när man får va "i" hästens kropp och jobba med att få till rätt vinklar, rätt halskotor och rätt rörelse i kroppen. Till rätt signaler. Tillexempel när du skickar en halt genom hästens kropp genom att väga framåt mot hästen = bakåt. Så vill man att hästen tar emot "halten" (man står ju redan stilla) med att bibehålla rätt böjning men  att böja sig på ett sådant sätt att höften kommer framåt samtidigt som mer vikt hamnar på bakdelen utan att hästen trampar bakåt. Allt detta helst utan att somna...... 




Den där sista lilla detaljen verkat Ina ha missat och hon har råkat koppla stillastående arbete, som ändå är ett aktivt arbete trotts att man står still, med att somna. Verkligen på riktigt. Och jag står mest och skrattar. För jag menar avslappning är väl viktigt ??  

the myth of er

"The myth of Er says that we are all given a soul prior to coming to Earth. Before we´re born for the first time, we are given the ultimate purpose for the soul - to become a wise and kind spirit, full of life and knowledge that can be passed on and improved on with each life we live. Then we´re asked to choose a task to work on during the lifethat we are about to embark upon. The task we choose will help ful-fill our soul´s ultimate purpose.
After choosing the task, we are asked to choose all the aspects of our life, including the family we will be born into, the friends  and acquaintances we wish to come in contact with during the life, the pats we will encounter and even the animals we will live and work with. Once all of this has been decided. then and only then are we born into this world to begin our journey. The only thing - and this is the kicker - is that when we´re born we forget the entire process we just went trough. As we go through the life, we´re faces with the outcomes of all the choices we made prior to our birth. Some are difficult to face, some are not. But all are designed to help us achieve the task we choose for that particular life. We travel through the life, and eventually we pass away. When we die, our soul´s memory is regained and we get to assess how we did in the life we just lived. Did we complete our task? if not we can choose to come back and try again, following the same rules, if you will. If we complete the task we choose a different life and move on to the next task.

According to the myth it takes thousands of life-times to become perfect. And here´s were the myth gets a little foggy. Depending on the culture, different things can happen to the souls once it becomes perfect.

I have a little different theory about what happens once a soul finally becomes perfect. I think the perfect souls is given a chance to come back as a teacher for all those individuals still working thier way through thier tasks. But the catch is that this time they come back as an animal or insect. Now ofcourse I don´t have anu proof to back ths theory up, but of you think about it, cats might be here to help us learn to take life less seriously. houseflies may be here to teach us patience, and ant ti help teach us how to work together. Our dogs might be here to help us how to have fun chasing our wn tails. In fact if we look hard enough, I´ll bet we can learn something positive from just about every living thing on the planet"

- Mark Rashid, Lessons from a ranch horse

Det här med gräset

 
 
 
Gräs gräs gräs, den där lilla gröna jäkla saken som kan vara en plåga eller en tillgång. Gräs är svårt. Verkligen. Iallafall för mig. Det är inte förrän nu som jag känner att jag och Ina verkligen har hittat en realation till gräset som passar oss båda. Och då har jag ändå kunnat jobba löst på gräs ett bra tag.
 
Att använda gräset som en motivation i träning är en grym tillgång.
"kan du ge mig lite spansk skritt, eller samlad trav?, FINT här ät lite gräs" Men det är oftast inte där jag får problem, då har vi en tydlig regel. Du får äta, så fort du ger mig den där fina slutan/stegringen/varvbytet/benlyftet. Problemet för mig har kommit tillexempel in från hagen eller i situationer där vi inte gör något annat speciellt, då vi lika gärna kan äta gräs. Och vem är då jag att säga "det ska vi inte minsann"?
 
Jag vill i all min träning ta in hästens idéer. Jag vill att hästen ska känna sig delaktig och VÄLJA att vara med istället för att bara göra det för att hon är rädd för konsekvenserna. Rädsla är inte respekt och respekt är inte rädsla. 
 
Så det här med att ge en konsekvens på gräs-ätande har varit riktigt svårt för mig mentalt. Jag ville inte bli den där gräs-polisen och ge ett ultimatum. Jag kunde inte motivera mig själv att säga "nej just nu FÅR du inte äta gräs". Vem var jag att bestämma det? Och framför allt har jag inte känt att jag kan göra det på rätt sätt med rätt energi. Det gick också lite emot min inställing i all annan träning där jag focuserar på att själv vara på ett sätt där hon väljer att vara med och lyssna på mig. Men jag har insett att det inte handlar om förbudet mot gräset. Det handlar om att kunna ta ett beslut, inte som en chef eller boss men utan som en ledare. Att faktiskt veta vad jag vill, tro på min ide och att kunna förmedla "reglerna", i brist på bättre ord, på ett vänligt och bra sätt så var jag helt plötsligt en sådan person som hon ville följa mer. Det blev så mycket lättare, energin kring gräset blev så mycket bättre och det är inte ett jobbigt moment längre utan ett tränings tillfälle.
 
Det är så kul att en grej som jag trodde skulle äventyra sättet hon ser mig på faktsikt blev raka motsattsen, det stärkte mig som henne säkra punkt och säkerhet är så ofantligt viktigt för Ina.

Det var väldigt viktigt att man tror på sin idé helhjärtat. Såklart är det viktigt att alltid vara ödmjuk och inse att hur säker man än är på någonting så kan man ha fel, men gör man allt med kärlek är det svårt att göra fel, och man kan alltid ändra och bättra sig. Men går man in med inställningen att " oj oj oj det här är nog fel av mig" ses man som osäker vare sig man har fel eller rätt.
 
Jag har hästarna i Costa Rica och Californien att tacka för den insikten. Dem var stentuffa, visste precis hur dem ville ha det och om du var obeslutsamt eller flackade runt på diverse känslor kollade dem bara på dig som om du va dum i huvudet. Dem blev inte oroliga eller osäkra när jag gjorde fel, vilket gjorde det lättare att hitta rätt.
 
Ina blir orolig när hon tycker att jag inte har koll på situationen, vilket ofta resulterar i att jag får stå och klia mig i huvudet och undra vad som fick henne att bli obalanserad men eftersom focuset då hamnar på att få tillbaka henne i balans tappar jag ofta lärdommen om vad som faktiskt hände.
 
Criollosarna och mustangerna väntade tålmodigt på att du skulle fatta och gjorde du inte det så tryckte dem upp det i huvudet på dig ;)

SÅKLART är var och en av dem en egen personlighet med sina egna styckor och svagheter men om man får generalisera så är min erfarenhet att vilda/vildfödda/vildhäst raser generellt sätt är väldigt mycket mer mentalt balanserade än dem flesta av våra mer domesticerade hästar.

Det är så häftigt vad många saker man kan lära sig, alltid, och hur nya lärdommar kan ändra ens syn på allt. Vad jag lärde mig hos vildhästarna har gett min insikter som Ina kanske inte hade kunnat visa mig på samma sätt och vad Ina har lärt mig om känslor i alla dess former, små och stora och hur viktigt det är att ta dem på allvar hade jag nog inte kunnat få någon annanstans.

Man vet aldrig i vilken form lärdomar kommer, det gäller bara att vara öppen för dem och se möjligheten att lära sig något ifrån alla situationer, ifrån alla djur och människor.

... och nej jag har ju inte alls flutit iväg från ämnet gräs ;)
Ha en fin kväll.