Ina och jag

TACK Runner

Runner heter faktiskt Runner av en anledning, hon fick sitt namn eftersom hon alltid bara sprang, hon sprang bort från det hon tyckte va obehagligt. Försökte någon närma sig så sprang hon iväg helt enkelt, det va hennes försvar och skydd. Inte helt olikt en vis madame Ina där hemma ;)

Runner bor vanligtvis i en flock på 14 hästar här på gården.  Dem är just nu i ett mindre område för att spara på marken till Sommaren det är därför det är så lerigt på bilderna. Men för några månader sen så fick hon ”pidgon fever”. En sjukdom som tydligen BARA finns här i Californen. Hästen får en stor böld, oftast på bogen så de ser ut som en duva från sidan, där av namnet, bölden punkterar och tömmer sig själv. Men det är smittsamt fast endast genom myggor, Runner blev i alla fall isolerad från sin flock tills bölden tömde sig, förutom från en kompis som hete Halitopa men jag kallade Chewbaka för jag kom aldrig ihåg vad hon hette ;). Hennes böld har varit tömd och läkt sedan länge men de ville fixa hennes hovar innan de släppte ut henne eftersom de var väldigt långa. Det var därför hon var inne i stallet när jag kom. Så mitt jobb och projekt medans jag var här var att få henne såpass okej med människor att vi kunde sätta en grimma på henne och fixa hennes hovar.

Första gången jag jobbade med henne ville hon inte alls att jag skulle ta på henne och sprang iväg, jag menar hon måste ju vara sitt namn troget.

Jag jobbade med henne så som jag har beskrivit i ett annat inlägg. Belönade henne med att backa bort, ta bort ”trycket” och lämna henne ifred när hon stod stilla och inte sprang. Bara genom att lyckas visa för henne att det faktiskt var hon som styrde mig och att jag inte tänkte göra något med henne förens HON sa att det var okej och genom att ALLTID ge henne alternativet att komma ifrån mig förbättrades hon mer och snabbare än vad jag någonsin trott. Det var en stor aha-upplevelse att inse hur LITE man behöver göra så länge man har vänskap och tid. Så länge man försöker få hästen att FÖRSTÅ ens idé istället för att bara genomföra idén i vilket fall som så har man möjlighet att göra allt.

En annan sak som var väldigt intressant var hur LITE fokus jag hade på att vara ”ledaren” eller lite, jag hade ingen fokus på det överhuvudtaget. Det minst viktiga i vår relation var vem som var ledare. Det ända jag försökte vara var en vän. Någon som inte tvingade, krävde eller hotade. Som lät saker ta tid och först och främst försökte förklara min idé.  Och det var tydligen allt som behövdes.

Jag har insett hur otroligt viktigt det är att man inte bara SJÄLV vet vad man vill göra, även om den delen också ör super viktig men att man lyckas förmedla det till hästen. För lyckas man inte få hästen att ens förstå vad det är man försöker göra hur kan man då tro att man ska lyckas? Och vad är  det man vill lyckas med genom att bara få hästen att göra något utan att förstå idén bakom.

Det är inte vad du just fick din häst att göra som bestämmer värdet i det ni just gjord, det är VARFÖR hästen gjorde det.

  Man kan misslyckas även om hästen förstår ens idé men då är det oftast en dålig idé som inte gynnar hästen på något sätt ;)

Så Tack Runner för att du visade mig hur viktig VÄNSKAPEN är, och att om man har den så kommer resten på köpet ;)