Ina och jag

Hästar i allmänhet är ofta klastrofobiska, trånga utrymme är inget att föredra när du är ett flyktdjur. SPECIELLT inte om du heter Ina. Trånga utrymme eller ställen med mycket kvistar och grenar är ställen som man ska passera snabbt, helst så nära ljusets hastighet som möjligt enligt Ina. Att träna på att gå igenom trånga utrymmen eller imellan något är dock något som Ina ser på med skräkblandad förtjusning. För visst är det läskigt, ibland även den 84 gången, som den extroverta varelse hon faktiskt är. MEN jäklar vad stolt hon blir över sig själv när hon faktiskt klarar det (och överlever). Då går hon nästan och blir kaxig och tycker att "ja men matte det där va väl inte något speciellt, ska jag göra det igen?"

 

Idag tränade vi på precis det att gå imellan ett slags hinderstöd och väggen. Det är så jäkla kul att se henne bli sådär stolt över sig själv när hon springer ner till väggen ett halvt ridhus avstånd bort och klämmer sig imellan väggen och stödet och sen kommer kaxigt travandes tillbaka. Jag föredrar alltid att ha hästen lös när man tränar på något som den i grunden tycker är lite obehagligt. Eftersom man då ger hästen möjligheten att gå iväg när den själv vill, ofta uppskattar dem att bara ha den möjligheten och behöver aldrig praktisera den. Skulle den vilja gå iväg ska den ha möjligheten, tvång hör inte hemma i häst träning, iallafall inte i min värld.

 

Det är verkligen GULD att träna på sådant här med Ina, dels för att hon blir stolt över sig själv och dels för att ju mer hon gör det destu lättare har hon att hantera alla möjliga situationer. Hon är en häst som man verkligen behöver upprepa saker med för att tillfullo övertyga. Hon slutar aldrig ställa frågan VARFÖR?, det är jag väldigt glad för, för det jag har lärt mig mest av här i livet är att svara på Inas alla Varför.