Hela storyn

Jaha, det gick ju jätte bra med bloggandet! haha inte ens till mig själv! Tänkte att om jag öppnar upp bloggen för almänheten kanske det blir roligare att blogga. Vi får väl seeee!
 
Andledning till att jag inte bloggat, förutom att jag är lat, är att Ina inte är frisk. Hon har fått spatt. Och är just nu under behandling. Så det har inte blivit så mycket ordentliga träningar. Sen att hon läxar upp mig och lär mig saker varje dag ändå hade jag ju kunnat skriva massor om, men som sagt är man lat så! Har flyttat tillbaka till Björka nu vilket var jätte skönt. Ina känner sig hemma igen :)
 
I allafall tänkte jag skriva ner hela vår story. Dels, eller mest, för att det är bra för mig själv. Men också att det kanske är bra för folk som kanske läser denna bloggen om jag bestämmer mig för att öppna upp den. Om man ska kalla det blogg, haha två inlägg.

Ina föddes 2000 någonstans i Holland. Första åren har jag absolut noll koll på. Men när hon var runt 4 såldes hon förmodligen på någon marknad och hannade på ett ställe där hon blev en av ca 300 så kallade blod ston. De 6 första månaderna ett sto är dräktigt pruducerar dem en hormon som andvänds i fertils medel till människor. För att komma åt denna hormonen tappar man de dräkitiga stona på blod. Ett antal liter varje dag. Ina var alltså en av dessa 300 ston som gick i stora lador i grupper om tio, där de då tappades på blod varjde dag. Och ni kan ju tänka er att om 300 ston ska stå och bli tappade på blod varje dag har man ju inte precis tid att göra det på ett jätte snällt sätt. Vilket ju har resulterat i att Ina är väldigt stick rädd, och börjar skaka på huvudet bara veterinären närmar sig halsen. För att ha den här hormonen var hon ju tvungen att vara dräktig och det va hon när hon 2005 kom till sverige. Hon fick sitt föl här och reds in på försäljnings stallet som importerade henne från holland. Hos dem stod hon 2 år innan jag köpte henne 2007.

Ina var inte ens på annons när jag letade häst. Jag skulle egentligen åka och prov rida en annan häst på samma försäljnings stall. En brun vallack, som hade gått både terräng och dressyr tävlingar. Eftersom jag ville ha en rutinerad häst, då detta skulle bli min första egna häst. När vi kom dit visade sig att vallacken va såld men hon hade två andra jag kunde testa. Den första var Ina. Det va en tjej som red henne först och visade henne. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det här är min häst. så är det bara. jag tänkte inte så mycket på att allt gick i 190 och totalt utom all kontroll. När jag sen skulle rida så gick det ju inte riktigt att missa den delen. Hon tog INTE många skritt steg kan jag lova. Det var mest takt, slängtrav eller flå galopp som gällde. Jag kunde inte svänga och red rakt över min pappa. Hon var ju absolut inte okej med att man överhuvud taget satt på henne. Och eftersom hennes skydd är att gå iväg gjorde hon det, big time. Hon försökte springa från alltihopa.
 
Men som sagt det var min häst. Så jag fick hem min sönderstressade Ina med en enda muskel, underhalsen, som bara sprang och sprang och sprang. Och det förändrade mitt liv totalt. Allt därefter har varit ett fantastiskt äventyr, även om det många gånger verkligen inte har kännts så! verkligen verkligen inte.

Jag tror att det tog ca tre månader innan hon slutade takta överallt. Jag förstår ju nu att jag angep alla våra problem HELT fel! Även om jag alltid har varit lagt åt horsemanship håller, haha, och höll på med henne mycket från marken så var ridningen en som sak som jag tyckte bara skulle göras. Det skulle lixom gå att rida, och rida skulle jag. Även om det verkligen inte fungerade alls. Nu när jag tänker tillbaka känns det helt sjukt att jag va tretton år och red runt på Ina, jag red ut långa rundor själv och allt möjligt. Men hon är ju så himla genom snäll Ina. Hon bockade aldrig. det är bara på senare tid nu när hon tar sig tid att tänka igenom hur man faktiskt gör när man bockar som hon kan busa till det. Det ser så himla roligt ut när hon försöker bocka men inte får till det, haha hon ser ut som en rund liten köttbulle som studsar fram. I allafall bockade hon aldrig. Hon var bara extremt "pigg" (läs stressad) och sprang som en dåre för att komma undan allt. Och då menar jag verkligen sprang, släppte man tyglarna i trav så gick det bara snabbare och snabbare och snabbare. Hon hade ingen koll på sig själv alls. Det var bara .... panik nästan. Så höll vi på ca ett år. Jag jobbade henne från marken, hon kunde några tricks men ridingen var mer eller mindre kaos. Eller egentligen var hanteringen också kaos eftersom hon bara va så otroligt stressad, heela tiden. Hennes snällhet räddade mig totalt. För även om hon var jätte obekväm med situationen skulle hon aldrig vända emot mig och bli agressiv. Inas skydd är och har alltid varit att gå bort, iväg från det jobbiga och gå in i en blockerad skyddande värld där det är väldigt svårt att komma åt henne.
 
Efter ca ett år bytade vi stall till Björka där vi står idag med vår fantastiska 20 hektars hage som Ina älskar. Började träna för en tjej inom Akademisk dressyr som andvände sig av klick-träning och OJ vad det hjälpte oss. Genom att andvända godis belöning på det sätter kunde vi få Ina att andvända sin kropp rätt och bli starkare och framför allt säkrare i kroppen. Och få henne att konsentrera sig på något i ställer för att bara springa. Så oj vilka förändringar som hände med Ina efter det, framför allt i hennes kropp. Även om hon var ridbar nu, jag kunde faktiskt trava nått varv i paddocken utan att hon började rusa, så fanns det alltid där ändå. Hon hade fortfarande väldigt nära till att börja rusa, det kändes lite som vi stod på kanten till det hela tiden, vi var bara väldigt bra på att balansera. Hon var mycket starkare i kroppen och faktiskt orkade gå ordentligen och hade förstått att det VAR bekvämare och behagligare att gå med huvudet i marken och andvända kroppen än att rusa runt med huvudet i stjärnorna. Hon hade förstått det fysiskt men inte mentalt. Det är en väldigt intressant sak. Hur ofantligt viktigt det är att hästen inte bara är med på rörelserna fysiskt utan även mentalt.

"det är inte vad du fick din häst att göra som bestämmer värdet i det ni just gjorde, det är varför hästen gjorde det"
 
Under hela denna tiden jobbade jag henne från marken och utveckalde det och förstod hur, inte bara fantasiskt det var, utan så extremt nödvändigt och ja det va .... allt. Någonstans här blev hon skadad. Eller hennes gamla (för oss då okänd) gaffelbands skada gick upp eller liknande. Så under den perioden hon behandlades tog vi det väldigt lungt. Det kana ha varit det bästa som hänt oss. Jag tog mig tid till alla viktiga delar och saker som jag innan bara strunat i eftersom ja .... man är dum, hahah. Jag kommer ihåg att jag skrev på bilddagboken en text då precis när hon blivit behandlad att det nu kändes som vi fick en ny start. Det va nu vi skulle göra sånt vi verkligen ville, som lös arbete os.v inte för att något att hindrat mig innan men det va så det kändes.
 
Jag hade ju jobbat mycket med godis, Klick arbete även från marken men kände att det inte riktigt passade. (det hjälpte henne verkligen men var kanske inte den bästa lösningen) Hon var så konsentrerad på godiset och att få det att hon slängde sig in i grejer utan att faktiskt vara redo. Så när jag slutade med godiset sa hon bara hejdå. nu var du inte rolig längre. Så jag visste ju att jag var tvungen att ändra på saker. Jag var tvungen att ändra på mig själv för att kunna ändra vår relation. Och den resan har varit och är den mest fantastiska i mitt liv. och det är den jag vill skriva om här! Med Ina som coach, en extremt kritisk och oförlåtande coach lär jag mig så ofantligt mycket hela tiden. Hon har ändrat och förbättrat mig som person TOTALT. Och oj vad mycket mer man har att lära och förändra men det är ju det som är kul ;)

Hade kunnat skriva den sååååååå mycket längre men jag orkar inte!
 

Kommentarer:

1 Sara L:

Va kul att få läsa er berättelse!
En riktig solskenshistoria :)

Kommentera här: