Ina och jag

Den 10 juli firade jag och Ina 8 år tillsammans. ÅTTA ÅR.

Herregud vart har tiden gått. Det känns som att det va igår vi hämtade den stirriga, oroliga lilla själen som vägrade skritta. Som vandrade och vandrade runt i boxen och sprang rakt över min pappa på provridningen av ren och skär stress. Som hade en matte som inte förstod det här med mental stress. Det känns också som om jag aldrig har funnits till utan Ina. Det känns som att vi alltid kännt varandra, jag är liksom formad av henne.

 

Jag säger fira för att det är just vad vi har gjort alla dessa åren, för visst har det varit MYCKET blod svett och tårar, såhär i efterhand kan jag inte förstå att vi inte båda skadade oss rejält, det har funnits studer då jag har undrar hur i helvete allt detta ska gå igentligen, om hon någonsin kommer att må bra, på riktigt. men ändå har vi firat varandra genom åren.

 

Vi har gjort varandra bättre, hjälp varandra, stöttat varandra, varit hopplösa tillsammans, vilse tillsammans men också hittat rätt tillsammans. Tänk vilken fantastisk ära det är att få dela den vägen med någon, att få ha en stöttepelare och livscoach som Ina genom livet och att få fortsätta resan tillsammans.

 

Jag vill inte säga att hon behövde mig lika mycket som jag behövde henne för det finns säkert människor som hade gjort ett bättre jobb med Ina och hade kunnat hjälpa henne mycket snabbare. Men JAG behövde henne. Jag behövde någon som utmanade mig och gav mig möjligheten att bli bättre. Någon som visade mig att det finns något vackert i allt bara man själv är mottaglig för det. Allt jag är är jag tack vare henne och det är jag så ofantligt glad för.

 

Ina är mitt livs största äventyr och största utmaning.

Jag kommer aldrig få ha någon som henne i mitt liv igen. Jag är så tacksam för varje sekund.